Trots...

Visst är det underligt hur barn testar och testar. De testar tills de själva sitter med tårar i ögonen och man kan se i ögonen att de ångrar sig lite. Men kan de ge sig och sluta tjafsa, inte då. Idag innan middagen förklarade jag för Alfred att om han var kissnödig var det daxs att springa nu, för det är inte trevligt när han försvinner varje middag för att han är kissnödig. Han sa: jag är inte kissig. Ok sa jag men det är nu eller efter maten. Då tog det 1 min och dukningen var halvfärdig så spang han och i farten ropade han :- jag är jättekissig. Medans han kissade (trodde jag) dukades det sista fram och sedan gick jag upp för att hjälpa och hämta honom, då satt han på sitt rum och lekte med bilar. Jag tog honom i armen och släpade ner honom, medan han skrek att han var kissnödig. Jag sa du har fått din chans nu är det bara att äta upp maten så får du kissa sedan. Nu kan man ju tro att han skulle äta snabbt, men nej 40min tog det att äta upp en liten portion paj, men tre glas mjölk hanns det med. Efter en halvtimma satt han och höll i snoppen med tårarna i ögonen och bad att han skulle få kissa, elaka mamman sa kissa du på din stol så kan du äta upp i lugn och ro sedan och hoppades på att han inte skulle syna mig och kissa. Han lyckades efter detta hålla sig hela 10 minuter till och vägra äta, men sen blev det för mycket och han kastade i sig sista tuggan och sprang till toa. Och jag tackade gudarna för att jag slapp torka kiss i hela köket. Hoppas nu bara att han fattade vinken och kissar när vi ber honom innan maten imorgon, men det återstår att se.